Rufus

Matte och husse har börjat bli tokiga tror jag...
De brukar klaga (ganska högljuda klagomål) över att det är så jobbigt att gå upp på morgonen.
Ändå så envisas de med att gå upp en hel timma tidigare (det vill säga strax efter att de har gått och lagt sig) flera gånger i veckan.

Sen går de ut och motionerar (!).
Tokiga som sagt...

Sen kommer de hem, ger mig mera mat och SEN åker de till jobbet.
Fast häromdagen lyckades jag ändå dra någon sorts fördel av att de var ute och struttade i ottan.
Matte glömde stänga grinden till sovrummet!

Vanligtvis brukar jag gå upp och möta dem när de kommer tillbaka för att de inte ska glömma att ge mig min mat.
Men nu hade jag smugit mig in och hoppat upp i sängen (jädrar vilken hög säng det är i det här sovrummet, det var inte så högt att hoppa förut) och bäddat ner mig på mattes sida.

När de väl kom hem tänkte jag att de kanske inte skulle bli så nöjda med att jag hade gått och lagt mig där för jag misstänker ändå att den där grinden sitter just vid sovrummet av en anledning (jösses va jobbigt det hade varit om den satt på köksdörren jämt, som den gjorde när vi målade).
Så där låg jag alltså.
Tyst som en gris.

Matte ropade och hojtade.
Husse sa att "han sover nog" och tänkte ställa fram mat som jag skulle ta senare.
Jag var tyst som en gris.

Då såg matte att grinden var öppen.
"Rackarns rabarber" sa hon då.
"Är du där Rufus" sa hon sen.
Jag var tyst som en gris.

"Nu får du koma ut sa hon".
Jag var tyst som en gris.
Tänkte att hon skulle ge upp och sluta bråka. Kanske glömma bort att jag låg där.
Sen tog hon av mig täcket.
Då var jag inte tyst som en gris längre...

Jag fick iallafall en andra frukost.