Rufus

Det kom ju mer snö som somliga redan har uppmärksammat.
Kallt blev det också.

Jag är inte hundraprocentigt övertygad om att det där med kallt och snö är min kopp te precis.
Jag vill för det första mest in när jag släpas ut.

    

Men häromdagen när solen ändå vågade titta fram och farbror plogmaskin hade varit framme och plogat bort det mesta läskiga från min innegård vågade jag följa med matte ut (alltså: hon lurade mig).

Då återupptäckte jag en kul grej som jag alldeles hade glömt bort.
Första gången jag såg snö var jag ungefär fem månader gammal, stor som en skogaholmslimpa och inte så fantastiskt smart (som jag är nu alltså).
Den första gången jag såg snö var alltså min första jul och jag var på besök hemma hos husses mamma och alla hennes barn och djur.
Matte väckte mig en morgon (eller så var det så att jag var vaken först och hade krävt frukost en timma, kommer inte ihåg så väl) och skrek: "det snöar!"

"Okeyyyy", tänkte jag coolt (eller så hoppade jag lika högt som övriga i huset när hon hojtade så), "bäst vi kollar in snön", tänkte jag.

När jag sen gick ut för att kolla in vad det där snö var blev jag först lite tveksam, det var ju kallt och kom från uppifrån (samma håll som regn kommer ifrån, och det tycker jag INTE om, inte ens på den tiden tyckte jag om det).

Sen smakade jag på snön.

Då blev jag lycklig!
Det gick att äta - och fanns ÖVERALLT!

Häromdagen när solen sken, då testade jag igen.

Det går fortfarande att äta snö.
Jippi!