Rufus

Jag börjar nästan gilla de här morgonpromenaderna.
Jag skulle aldrig erkänna det för husse & matte, men det är liksom inte värt besväret att fara runt i lägenheten och bråka varenda morgon.
Matte tar ju bara fram den otäcka vattensprutan och så är hon så förbaskat envis att jag får ge mig.

Men som sagt var, jag skulle aldrig erkänna det för henne om hon frågade.
Det är inte så att jag inte kan ha fel, som somliga andra.
det är bara så att jag måste hålla uppe min rykte om att vara en ståndaktig varelse.
Då funkar det ju inte att bara vika ner sig så där helt plötsligt.

Därför fick jag lov att gapa lite i trapphuset även idag på morgonpromenaden.
Matte morrade åt mig och sa att jag var dum, men jag skrattade när hon inte såg.
Sen när vi hade varit nere vid trädet och vänt var det ändå en ganska behaglig tur så jag hade inte jättebråttom in.
Då började matte jaga mig och hojtade något om att bli sen till bussen.
Hon kan väl cykla som hon brukar, jag betvivlar att cykeln skulle bli sen bara för att jag vill lufta mig lite.

Obestämda fruntimmer!
Först ska jag skynda mig in, sen ska jag skynda mig ut.
Aldrig kan det vara klara besked!