Rufus

Så nu sitter storebror F och husse i soffan och räddar världen.

Först åt de middag med matte.

Tråkmånsarna satt vid matbordet så jag fick inget sällskap i soffan.

Jag klagade och klagade men ingen uppmärksamhet fick jag.

Sen satt de sig äntligen i soffan och jag kunde vara med!

Men då var jag ju tvungen att gå försiktigt fram och inte visa mig överentusiastisk på en gång.

Då kan han ju bli stöddig, den gode F.

Strategin blev alltså att stå strax bredvid soffan och låta som en gisten dörr i ungefär tjugo minuter.

När samtliga i sällskapet hade skällt på mig minst en gång hoppade jag upp i soffan och fortsatte konserten där.
Husse säger att jag är döstörig och att han ska låta mig sova på uteplatsen.

Seger!

Jag vet ju att han aldrig skulle göra det (det är ju SNÖ ute för tusan) men samtidigt har jag fått all den uppmärksamhet jag planerade.
Och storebror F fick veta sin plats.
Han ska inte tro att han kan komma tillbaka efter fem veckor och bara bli accepterad utan vidare.

Åh, jag är så smart!