Rufus

I går eftermiddag när husse var på möte lagade jag och matte mat och gjorde påskfint.
Det var mest matte som lagade mat.
Jag var mest i vägen.

Eller ja, jag försökte ju egentligen stjäla till mig saker som högst eventuellt trillade ner från skärbrädan.
Men matte sa att jag var i vägen.
Otacksam i vanlig ordning.

Sen skulle vi pynta.
Pyntet stod längst upp i ena köksskåpet och eftersom jag inte är direkt byggd för att klättra på hala köksstolar (utom när det finns gottigheter på köksbordet, då är jag bra på det) så fick matte ta ner pyntegrejjerna.

Sen tände hon ljus, och jag är inte betrodd med tändaren.
Bara för att jag en enstaka gång försökte äta på den så blir hon så himla nervig och säger att jag inte ska äta butangas och att det kan vara farligt och jadajdadajada...

Bjäbb är vad det är.

Hur som helst så fick matte tända ljusen.

Nu när jag summerar det låter det som att jag inte gjorde så mycket men jag är övertygad om att min blotta närvaro bidrog med god karma till påskpyntet.

Vid en närmare titt på själva pyntet är jag inte lika övertygad...

  

De stackars kycklingarna ser helt skadeskjutna ut ju!
Säger husse.
Matte säger att de är konstfulla och söta.

Jag tror bestämt att jag inte ska bli lika glad när hon kallar mig söt i fortsättningen.



ps. Malin - jag hade gärna hjälpt till med altanen, men vi ska umgås med bröderna och vila upp oss säger matte. Hon hälsar dock och säger att ni ses i slutet av april (26/4)