Rufus

Det är inte alltid så lätt det där med språk. Speciellt inte när man TROR att man vet vad man säger fast man inte har nån koll.
Eller om man tror att man har föstått nåt fast i själva verket tolkat helt fel.

Som tex. när jag går upp på morgonen, ber om frukost, matte grymtar nåt till svar från sovrummet och jag tror att hon har fattat.
I det fallet går jag snällt ut i köket och väntar på frulle.
Förgäves.
Hennes grymtande hade visst betytt nåt om det där begreppet "mitt i natten" vi diskuterade igår.

En annan gång matte hade problem med språket var i Algeriet.
Dels för att farmor envisas med att prata arabiska när hon blir ivrig (matte kan säga att hon är simlärare, i vissa fall är det strålande, i matlagningen mindre användbart), dels för att matte ibland tror att hon är bättre på utrikiska än hon är.

Det hela inleddes fint med att matte frågade flygvärdinnan på väg till CDG vilket år det var.
Flygvärdinnan tittade lite konstigt och sen fick matte barnalternativ på drickavagnen.
Jag tror att matte hade förväntat sig ett svar i stil med "halv tio", inte "tvåtusenåtta".

Sen lärde sig matte att räkna till tio på arabiska.
Det är mycket användbart när man spelar UNO, vilket är en bra sysselsättning när man umgås med utrikiska släktingar.
Tyvärr blir siffran fem tydligen ett fult ord om man tonar s-et i det istället för att uttala det med ett vanligt s.
Många förlägna skratt blev det...

En annan som tror sig vara bättre på språk än vad han eller hon faktiskt är skulle kunna vara personen som skrev den här skylten: