Rufus

När jag var på pensionatet blev det lite knasigt vid ett tillfälle.

En av alla de snälla människorna jag träffade där var inne och pratade med mig i mitt rum.
Jag var lite sällskapssjuk och tänkte att det kanske var dags för lite gos så jag närmade mig lite och reste ragg.

Då gick hon iväg!

Jag fattade inget och kände mig lite blåst på konfekten.
Men jag fortsatte att få uppmärksamhet och så, så det gick ingen större nöd på mig.

När matte och husse kom och hämtade mig fick de förklara att jag är mysig när jag reser ragg.
Hon trodde visst att jag var arg.

Så kan det gå när man är van att prata med hundar dagarna i ända...